Verkligheten är orättvis!
Jag kan inte förstå det. Allt känns som ett ända tumrum i huvudet på mig :S
Imellanåt inser jag vad som har hänt, men mellan det, så kan jag inte riktigt förstå det.
När jag först fick reda på vad som hade hänt brast jag ut i tårar, men sedan förnekade
jag det bara. Det kunde inte vara sant! Hon sa ju att det gick att bota! Det måste vara
något dåligt ryckte, det stämmer inte, det kan det inte göra!
Jag tänkte på henne hela tiden, men jag förnekade att det som hänt hade hänt. Jag ville
inte tro på det, det var bättre så, då slapp man må dåligt, då slapp man huvudvärken. Det
var inte som jag var egoistisk, det var bara för att det kändes mycket bättre på det viset,
att fortfarande tro att allt var som vanligt.
Men idag kom det. Jag tänkte på hela situationen idag med, jag kunde inte få ut det ur
mitt tänk. Det satt som fast spikat på järnan, om och om igen tänkte jag på vad som hade
hänt. Men som innan, så pushade jag de bara åt sidan och låtsades som ingenting. Det var
ju bäst så!
Choken var nog över, jag kom hem och var extra känslig, det hade jag känt lite innan
jag slutade jobba. Och så kom det! Jag grät och jag grät och jag grät... Jag hade insett,
och jag kunde inte sluta gråta, en massa gamla minnen snurrade runt i huvudet på
mig, varför? varför? varför? Det finns inget bra svar till den frågan som säker alla nära och
kära har ställt sig när något sådant har hänt.
Jag kände att jag inte kunde sitta inne på toaletten hela dagen och gråta, jag var tvungen
att ta farväl och det kunde jag bara göra genom att gå till hennes grav. Sån tur var visste
Linus kompis var muslimer ligger begravda, så han visade vägen.
Nu fick jag det bekräftat, där la hon, Amal Iskandarani, 18 år, fyller år dagen innan mig.
Jag brast ut i tårar när jag fick en kram av andra vänner som var där. Jag insåg att det var
verklighet, men samtidigt kändes allt så himla overkligt!
När jag fick en stund ensam med Amal, pratade jag med henne om gamla minnen.
Jag minnsdes när hon kom till skolan, när vi gick på lindängen och hennes syster och hon hade
bråkat, och på natten hade hon rakat av Amals ögonbryn haha, och när jag var på tjejmiddag
hos henne i 7e eller 8onde klass och hon och två andra började dansa arabisk dans och
amal släppte ut sitt krylliga hår... Så vackert!
Allt det där, är bara minnen som lever kvar, men hade jag fått välja, så hade de kunnat
försvinna, om det gav dig ditt liv tillbaka! Tyvärr funkar det inte så!
Vi var kanske inte så nära vänner , men en vän är en vän och det gör ont i mitt hjärta
när jag tänker på att en så ung människas liv ska ryckas bort sådär, på så kort tid.
Då börjar man undra... vad är meningen igentligen? Ännu en fråga vi aldrig lär få ett riktigt
bra svar på. Vi får bara acceptera, att världen är orättvist!
Vila i frid Amal Iskandarani, jag vet att du är på en bättre plats och att vi en dag kommer att
ses igen!
Med stor sorg och saknad / tus
Imellanåt inser jag vad som har hänt, men mellan det, så kan jag inte riktigt förstå det.
När jag först fick reda på vad som hade hänt brast jag ut i tårar, men sedan förnekade
jag det bara. Det kunde inte vara sant! Hon sa ju att det gick att bota! Det måste vara
något dåligt ryckte, det stämmer inte, det kan det inte göra!
Jag tänkte på henne hela tiden, men jag förnekade att det som hänt hade hänt. Jag ville
inte tro på det, det var bättre så, då slapp man må dåligt, då slapp man huvudvärken. Det
var inte som jag var egoistisk, det var bara för att det kändes mycket bättre på det viset,
att fortfarande tro att allt var som vanligt.
Men idag kom det. Jag tänkte på hela situationen idag med, jag kunde inte få ut det ur
mitt tänk. Det satt som fast spikat på järnan, om och om igen tänkte jag på vad som hade
hänt. Men som innan, så pushade jag de bara åt sidan och låtsades som ingenting. Det var
ju bäst så!
Choken var nog över, jag kom hem och var extra känslig, det hade jag känt lite innan
jag slutade jobba. Och så kom det! Jag grät och jag grät och jag grät... Jag hade insett,
och jag kunde inte sluta gråta, en massa gamla minnen snurrade runt i huvudet på
mig, varför? varför? varför? Det finns inget bra svar till den frågan som säker alla nära och
kära har ställt sig när något sådant har hänt.
Jag kände att jag inte kunde sitta inne på toaletten hela dagen och gråta, jag var tvungen
att ta farväl och det kunde jag bara göra genom att gå till hennes grav. Sån tur var visste
Linus kompis var muslimer ligger begravda, så han visade vägen.
Nu fick jag det bekräftat, där la hon, Amal Iskandarani, 18 år, fyller år dagen innan mig.
Jag brast ut i tårar när jag fick en kram av andra vänner som var där. Jag insåg att det var
verklighet, men samtidigt kändes allt så himla overkligt!
När jag fick en stund ensam med Amal, pratade jag med henne om gamla minnen.
Jag minnsdes när hon kom till skolan, när vi gick på lindängen och hennes syster och hon hade
bråkat, och på natten hade hon rakat av Amals ögonbryn haha, och när jag var på tjejmiddag
hos henne i 7e eller 8onde klass och hon och två andra började dansa arabisk dans och
amal släppte ut sitt krylliga hår... Så vackert!
Allt det där, är bara minnen som lever kvar, men hade jag fått välja, så hade de kunnat
försvinna, om det gav dig ditt liv tillbaka! Tyvärr funkar det inte så!
Vi var kanske inte så nära vänner , men en vän är en vän och det gör ont i mitt hjärta
när jag tänker på att en så ung människas liv ska ryckas bort sådär, på så kort tid.
Då börjar man undra... vad är meningen igentligen? Ännu en fråga vi aldrig lär få ett riktigt
bra svar på. Vi får bara acceptera, att världen är orättvist!
Vila i frid Amal Iskandarani, jag vet att du är på en bättre plats och att vi en dag kommer att
ses igen!
Med stor sorg och saknad / tus
Kommentarer
Trackback
